Tänkte skriva om något jag numera stöter på ofta och jag vet att jag inte är ensam om detta! Jag menar det här med syskon. Eller att skaffa barn överhuvud taget!

När jag blev gravid men Aaron blev vi extremt lyckliga. För mig har det varit det viktigaste i hela livet, att bli just mamma.

När vi gick ut med att vi väntade barn fick jag höra från många att vi var så unga. Unga? Var vi verkligen det? Kanske till siffran men inte i huvet!

Jag lärde mig att det var något jag fick "tåla" att höra. Att vi var just unga. Detta gjorde mig extremt osäker i slutet av graviditeten, förstör vi våra liv nu? Eller vad är det folk försöker säga?

Det här förstörde en stor del av mig. Även om jag tror att många faktiskt sa det av välmening. Att vi skulle orka mycket mer och att förlossningen anntagligen skulle gå lättare för mig pga min ålder.

Jag blev extremt osäker när våran son senare anlände. Jag vågade inte ta upp saker och ting med barnmorskan, (hon kommer se mig som ung och dum!) jag tappade kontakten med dom flesta av mina dåvarande vänner och jag pratade inte med någon annan om hur jag faktiskt mådde.

Jag var extremt osäker i min mamma roll men vågade inte söka hjälp heller.

Den där tiden kan jag ångra så in i bomben! Det hade ju aldrig med min unga ålder att göra! Det handlade om mig som person, att jag blev till en del deprimerad efter förlossningen. (förlossningsdepretion är väldigt vanligt)

Jag tog mig igenom det själv på stapplande steg med en extremt stöttande partner.

Idag är jag enormt mycket starkare och tar ingen skit! Vet ni hur skönt det känns att äntligen våga stå upp för sig själv och vad jag faktiskt tycker?

Jag vågar idag erkänna när jag gjort något mindre bra som har med barnen att göra. Jag skriker också till när jag känner mig nere, då fixar jag barnvakt eller egen tid på något sätt tills jag är tillbaka på banan igen. Återigen är detta bara möjligt pga min stöttande partner och pappa till barnen.

Efter att jag fick våran dotter har jag mått mycket bättre. Jag vågade stå på mig ang amningen. Det var verkligen ett steg i rätt riktning för mig! Att våga göra det som var rätt för mig och min familj och inte vad alla andra anser "är rätt". Vilket tydligen är bevisat idag att amning inte alls är bättre än ersättning från start. Någon som vet mer om det?

Det jag egentligen tänkte ta upp var detta med antalet barn. Jag och min sambo är helt överens om att vi inte vill ha fler barn. Någonsin. Det jag får höra när jag säger det till folk? -Ja men ni är ju så unga! Ni hinner ändra er!

Återigen har det inte med åldern att göra. Vi vill inte ha fler barn. Punkt.

Detta tar jag dock inte åt mig av. Det rinner av mig som vatten. Låt dom tro det då!

Jag har kompisar som har ett barn, jag har kompisar med två barn, jag har kompisar med barn i magen. Alla stöter på desamma. När kommer nästa?

Vem bestämmer hur många barn som är rimligt i en familj? Om en familj vill ha ett barn för att det passar just dom, tycker inte jag att dom ska behöva ta andras åsikter kring detta.

För det är just det som jag tycker är så starkt hos folk att dom vågar göra det som känns bäst för dom.

Min syster väljer att inte skaffa barn alls, självklart får hon negativa kommentarer på detta hon också.

Jag tycker det är super bra att dom står upp för sig själva och går efter det som passar dom bäst!

Snälla människor där ute, fråga aldrig när det är dags, eller när nästa är på väg! Hur vet du att människorna du pratar med ens kan bli gravida?

Eller hur vet du att dom inte redan har försökt i flera år men inte lyckats!

Tänk på vad ni säger till varandra!

Mina älskade kids som inte kommer att få några syskon.

Inte ser dom lessna ut för det?