En del av er kanske undrar hur det går för sessan på dagis?

Ja precis som vi alla misstänkte så är det som att hon inte gjort annat. Än att gå just på dagis. Hon har inte varit intresserad av mig dom fem dagar jag varit med på inskolningen över huvudtaget. (dock fanns det andra barn som var just det. Hade tre knähundar sista dagen. Dom grät bara jag gick på toa. Hey är man omtyckt så är man! haha)

 

Hon leker, äter, sover och leker lite till. Gärna med dom större barnen -på Aarons avdelning när hon får chansen.

 

Flera gånger har jag fått höra att vi har uppfostrat två självständiga stadiga barn. Inge tjafs, inge trams, inge gnäll. Inget mammigt eller pappigt. Dom är båda vid så pass ung ålder med ända så säkra i sig själva.

Tänk vad skönt det är att höra som förälder. Att det man gör med barnen är bra.

 

Jag vet också sen Aaron var liten att det sitter i uppfostran. Tror inte på att barn föds mammiga och pappiga, tror det sitter i uppfostran. Sedan att alla barn är olika. Gråter olika mycket, gnäller olika mycket. Kommer perioder då dom gärna vill ha mamma/pappa nära till hands, självklart är det så.

Men när Aaron var liten var han väldigt mammig. Till slut insåg jag att det var jag som gjort honom så.

Då fick vi en vändpunkt. Vi blev stenhårda på att visa att pappa dög, att andra människor dög.Idag inser jag hur viktigt det är att barnen vänjer sig att komma nära andra vuxna i tidig ålder. Viktigt att ha vuxna runt omkring och låta barnen få vänja sig snabbt att andra vuxna också är snälla. Kan bli tufft längre fram annars.

 

Jag kan se tillbaka och tycka jag gjorde fel hans första år. Jag var osäker som mamma. Därav blev Aaron det också.

Med Noora har det aldrig varit nått trams. Hon har fått gilla läget eller skrikigt. Kanske låter hårt, men det har också gjort henne till den hon är. En stark tjej med mycket skinn på näsan.

Precis som jag vill ha det!

 

Såhär ser sessans dagis foto ut. Ser lite trött ut men ack så söt! Någon mer som tycker hon liknar min pappa?