Sista dagen på sessans inskolning börjar nu.

Sen är det dags. Sen är hon där varje dag. Själv. Utan mig!

Redo att släppa taget? Jag antar att jag måste.

Men oj så hon trivs. Oj vad bra det är för henne (hon är redan inne i alla rutiner och vi kör samma hemma, rutiner är bara bra för de små!) (hon har redan börjat prata mer! "Hallå hallå" säger hon ofta, banan är ett återkommande ord. också så ballong och boll.)

Men tänk vad det är bra för mig också! Att just släppa taget och bara vara jag igen. Gammla Marie blir jag ju aldrig mera (thank god!) utan nu är jag alltid mamma Marie. Barnen kommer alltid i första hand, oavsett jag är i skolan eller inte.

 

Nu börjar det lixom. Vad stora barn jag har helt plötsligt!