Det verkar vara ett hjul som bara fortsätter...jag vet att jag inte heller hört av mig! Säger inget annat. Meen jag har inte dragit ihop nått och skitit i att bjuda någon av oss alla som umgicks. Hade jag dragit ihop nått kul någon födelsedag eller liknande hade jag bjudit ALLA. Men nu har jag inte det...så är det med den saken.

Nu är det som det är och jag känner mig sviken. Det här är min blogg och jag tänker fortsätta skriva ut mina kännslor här.

Jag menar inte att såra någon tillbaka...men om ni läser vill jag faktiskt att ni ska förstå hur jag känner inför allt det här. Jag menar på allvar tänker inte NI när ni tar alla gruppbilder på er och lägger ut på facebook att jag är den ENDA som inte är med på dom? Och att jag ser allt detta?

Tar det lite som ett hån...

Men jag erkänner fortfarande att jag inte heller hört av mig, men nu låter det på många att jag borde varit först på att göra det också...varför tog då inte ni steget när jag fick barn? När jag var inne i en förlossningsdeppression och behövt er alla? Det var knappt någon av er som ens hörde av er när det största i mitt liv kom till jorden. Kanske tappade jag lusten redan där...för är det inte så att när man behöver ens vänner som mest, och dom lyser med sin frånvaro så ger man upp lite?

Nu är det som det är och jag känner som jag känner.

Just den här tiden också när allt annat redan är åt helvete så sätter vi lite grädde på toppen också. Perfekt!

Går och gräver ner mig en smula.

Men tyck inte synd om mig! Inte det jag fiskar efter....har satt mig i situationen själv. Ska jag vara ärlig trodde jag  ni brydde er så pass lite att ni inte ens skulle kommentera.

Ack så fel jag hade...