Tråkig är jag.

Det är full rulle just nu. Jag menar sommar! Äntligen!

Syster+ Karl och vänner drog till Grekland imorse. Mamma och pappa är hundvakter åt lilla Selma.

Självklart ställer jag och Aaron upp och hjälper till medan dom är på jobbet.

Det blir en tripp dit under dagen.

Aaron är inne i en hemsk trots ålder, ( har dom det vid 1? Längtar inte tills han är tre då dom säger att det är då dom är värst!!) han provar alla mammas gränser och ser till vart dom går, och hur arg jag faktiskt kan bli!

Det tar på krafterna vill jag lova!

I måndags ringde jag mamma desperat efter hjälp! " Kan du ta Aaron i eftermiddag? "

Självklart ställde mammsen upp, som alltid!

Har aldrig "lämnat" Aaron sådär bara ändå. Bara för att jag behövde tid för mig själv. Jag kände mig oerhört egoistisk första timmen. Jag tänker på Aaron först i alla lägen.

Vi har lixom inte blivit "sånna" föräldrar som bara lämnar till barnvakt hela tiden. Inget fel med dom som faktiskt gör det, (eller lite kanske?) men jag trivs med att vara med min familj. Ser inte behovet av att vara utan Aaron.

Visst är det nyttigt också för oss båda, men känner inte att jag måste stressa med sånt. Han har tex aldrig sovit borta. Vilket jag bara tycker är bra! Han är ju bara 1 år. Den tiden kommer den också.

Oss