Olika grupper. Olika människor som trivs i varandras sälskap. Som har någorlunda samma intressen. Tycker om att prata.
Trodde att det fanns en "mamma grupp" jag menar alla har väl barn!? Då måste ju alla umgås! Eller?

Inte riktigt. Dom som har barn innan mig, som vet hur det är, skrattar nog bakom min rygg och viskar "pucko". Jag var nog ett pucko innan den här resan började. Trodde att barn skulle vara ett av de största kontakt näten någonsin. FEL. Har aldrig kännt mig såhär ensam. Den sociala biten tar knäcken på mig.

Ingen släkting att vända sig till, ingen bekant man sådär bara kan gå över till på en lunch.

Att gå hemma varje dag är en lyx. Men att inte ha någon som helst vuxen kontakt med skratt, diskussioner och alvarliga samtal är den största psykiska påfrestning jag har fått utstå.

Känner sig precis sådär som en liten kan göra när man blir mobbad, aldrig riktigt passa in.

Ens gamla vänner har lixom annat för sig i deras fulla liv, vilket jag förstår har ju också haft det precis så. De mammor jag har träffat har lixom andra mammor, andra släktingar (förstås) som man umgås med på dagar då allt bara känns grått.

Inte jag.

Jobbigt inlägg. Jag vet. Men sluta läs om det inte passar vettja.