Pappan i huset är äntligen hemkommen. Saknad är han lika mycket varje dag. Vi har varit ett par i fem år ganska så exakt han och jag. Ändå saknar jag karln så det gör ont varje gång vi är ifrån varandra. Jag vet att det kallas kärlek för jag är verkligen kär, men ibland kan det faktiskt vara lite jobbigt. Jag köper inte det där ordsptåket "det kan vara bra att sakna". För det tror jag inte ett skit på! Kan vara bra att sakna sådana människor som man faktiskt BEHÖVER sakna för att kunna hålla sams och ha roligt tillsammans. Men jag behöver INTE sakna min karl. Någonsin. Hur som så önskar jag att den där känslan kan infalla att det är SKÖNT att vara ifrån varandra. Men än lyser den med sin frånvaro. Kanske kommer den om 20 år?

Vi sitter iaf och inväntar kvällens sälskap som består av Syster + karl och lillebror. Med sig har dom kvällens middag från grekens. Hoppas jag!